En fascinerande lek

Använd din mun. Använd din mun och dina stämband och dina lungor och dina öron för följande experiment. Du ska välja ett ord. Du kan välja något så pass nära dig själv som ditt egna namn. Uttala det, lyssna på det, på varenda bokstav och varenda ljud. Säg det om och om igen tills det tappar betydelse. Tillslut undrar man hur man själv kan reagera om någon kallar på en. Tillslut undrar man också hur någon kan varit så elak och ha gett en ett så märkligt namn. Om du sitter på en buss, gör detta. Om du sitter ensam mitt i natten och är uttråkad, gör detta. Varje ord kan användas. Det mest vulgära och laddade ord kan bara bli ljud. Det är egentligen vad det är.

Steg för steg (jag gillar punktlistor):
1. Välj ett ord
2. Repetera så många gånger som du behöver och lyssna
3. Fascineras

Betydelsen av ord

"Sshh. Betydelsen av ord. Det är så mycket mer att bara vara."

Vi låg i dina föräldrars säng och pratade. Vi hade bara några timmar kvar, sen skulle vi inte ses på länge. Vi pratade om vad som helst, inget viktigt. Sen tystnade du, jag pratade på och sen sa du det däruppe. Sshh. Det var som att de där obetydliga orden tog bort från känslan av att bara vara, vara nära. Och du insåg det, sen var vi tysta. Det var så mäktigt. Vi bara var, vi såg på varandra och tiden saktade in. Inget sorl, bara vi och nuet.

Jag har absolut inget emot att prata in i det sista på riktigt, men det här var verkligen fint. En stor och vacker känsla.

Skatten

Det finns fortfarande något magiskt med barndomen. Jag romantiserar barndomen och nostalgi är min förälskelse. Kanske är det för att minnena är så pass vaga och blir vagare för varje dag som går. Fotografierna bleknar och får repor. Jag fyller i detaljerna och modifierar sanningen. Ett bevis på (viss) optimism.

Någon gång under det tidiga nittiotalet bestämde jag mig för att göra en gärning för mänskligheten. Något skulle placeras i min mormors trädgård. En skatt.

Min mormors trädgård fanns i den lilla byn med mindre än femhundra invånare. Där fanns enorma krusbärsbuskar där jag plockade krusbär, klämde ut kärnorna och gjorde en kärnor- som- liknar- slem- blandade- med- socker- dryck. Högar med rester av oönskade skal bakom krusbärsbusken. Garaget med det krokiga spiket där någon kanske hade fäst en snara och resten förstår man (kanske var det bara spökhistorier). Bakom garaget, nära krusbärsbuskarna, utan någon av de femhundra invånarna i närheten satte jag mig ned i jorden för att skriva ett brev till framtiden. Jag hade samlat ihop det jag kunde hitta i smyckeskrinet. Jag hade med mig en håller-tätt-i-minst-hundra-år-fryspåse.

Det var jag och min armé av välvilja. Där började sållningen om vad som utmärker vår tid. Det viktigaste just i den stunden för mig var följande:

-flygplan
-datorer
-bilar
-tv-apparater
-kasettbandspelare
(var mitt dåtida nostalgibesatthetssubstitut en hemlig förälskelse i diverse tekniska under?)

För att den som skulle finna detta tidsdokument, denna makalöst värdefulla gömma, skulle bli rik och leva ett gott liv på forntida fynd grävde jag också ner det jag hittat i smyckeskrinet. Jag vet inte vad som har hänt med min skatt.

Togetha forevaaa

Igår kväll fick vi för oss att vi skulle gå ut. Vi gjorde oss iordning, jag till och med duschade, och sen gav vi oss ut i mörkret. Som vanligt blev det inte riktigt som tänkt. Det går aldrig enligt våra föreställningar när vi väl går ut. Vi tänker oss att vi ska ut, det ska kanske dansas bland folk och ös. Lite drinkar i någon bar. Som andra verkar göra. (Hur gör ni?)

Igår blev det istället att vi satt i en hotellobby och läste tidning. Sen försökte vi åka hiss. Gick inte. Efter en del irrande hit och dit hamnade vi till slut på skyhöga barstolar och kvällen återgick till någon slags plan. Ölplan. Sen pommes och hemgång. Såg ett gäng killar och sprang sista biten. De var inte hotfulla. De gick inte ens mot oss. De kanske inte ens såg oss. Men vi sprang. För säkerhets skull. Jaja...

(Förresten så kör vi ihop nu. "Bloggandet". Det blir roligare så. Åtminstone för oss. Inlove inlove.)