Skatten

Det finns fortfarande något magiskt med barndomen. Jag romantiserar barndomen och nostalgi är min förälskelse. Kanske är det för att minnena är så pass vaga och blir vagare för varje dag som går. Fotografierna bleknar och får repor. Jag fyller i detaljerna och modifierar sanningen. Ett bevis på (viss) optimism.

Någon gång under det tidiga nittiotalet bestämde jag mig för att göra en gärning för mänskligheten. Något skulle placeras i min mormors trädgård. En skatt.

Min mormors trädgård fanns i den lilla byn med mindre än femhundra invånare. Där fanns enorma krusbärsbuskar där jag plockade krusbär, klämde ut kärnorna och gjorde en kärnor- som- liknar- slem- blandade- med- socker- dryck. Högar med rester av oönskade skal bakom krusbärsbusken. Garaget med det krokiga spiket där någon kanske hade fäst en snara och resten förstår man (kanske var det bara spökhistorier). Bakom garaget, nära krusbärsbuskarna, utan någon av de femhundra invånarna i närheten satte jag mig ned i jorden för att skriva ett brev till framtiden. Jag hade samlat ihop det jag kunde hitta i smyckeskrinet. Jag hade med mig en håller-tätt-i-minst-hundra-år-fryspåse.

Det var jag och min armé av välvilja. Där började sållningen om vad som utmärker vår tid. Det viktigaste just i den stunden för mig var följande:

-flygplan
-datorer
-bilar
-tv-apparater
-kasettbandspelare
(var mitt dåtida nostalgibesatthetssubstitut en hemlig förälskelse i diverse tekniska under?)

För att den som skulle finna detta tidsdokument, denna makalöst värdefulla gömma, skulle bli rik och leva ett gott liv på forntida fynd grävde jag också ner det jag hittat i smyckeskrinet. Jag vet inte vad som har hänt med min skatt.