Måla "Fly" Pausson

Kunde inte hålla mig. Behövde få avsluta denna nu, även om jag inte direkt är nöjd med hur bakgrunden blev. Jag hetsade. Den svarta färgen tog slut. Ändå känns det skönt nu efteråt. Kanske blir lättare att göra det jag egentligen hade tänkt göra nu. Plugga. Sova. Drömma.

Yäddy is the shit.

Djuret jag fick i födelsedagspresent är ett högklassigt djur. Sett genom Charles Darwins ögon är hon inte högklassig i fråga om det naturliga urvalet. Men vad gör det? Här är Yäddy topp tre bara för dig kära Geting:
1. Den utomordentligt läckra andedräkten (fräschör!)
2. De karismatiska hopp(ansats)lätena
3. Samspelet med hennes älskade pojkvän Patrick

PS. Tse: Du är saknad i Coolevång!

Självförstörande medgörlighet

Mitt i tiden, mitt i staden, längst in mellan blommande körsbärsträd i en annan stad än din. Där i mitten av karusellen har allting upphört att röra sig. Grundstommen har plötsligt förvandlats till en stillastående individ, i mitten, i vintergatans centrum, vilken nu är en simpel karusell med rosprydda hästar och billiga pastellfärger från Tyskland. Det levande och stillastående i centrum dras gradvis av andras skrattande nöjeslust längre och längre ut tills kärnan i kärnan, eller det innersta, ligger på ett platt, bristfärdigt skal som enligt alla hycklare inte räknas. Medan barnen slickar i sig rosa sockervadd och mödrarna klappar dem på huvudet och medan turisterna konstaterar vilket underbart land de befinner sig i pågår en oundviklig process i jordens kärna. Samtidigt som tänderna blottas i glädjeyra av förblindade betraktare får en vulkan på en avlägsen plats sitt sista utbrott på tretusen år.

Perspektiv

Vi satt där mittemot varandra på ett tåg hon och jag, det var en ljusblå dag och luften var stickande klar. Då delade jag med mig av en nyfunnen fascination. Åren har gått och nu kan jag med säkerhet tala om vissa händelser eller personer och använda orden "på säkert tio år" och verkligen mena det (ett oerhört kraftfullt uttryck som riskerar att missbrukas.) Då svarade hon att hon förstod mig hellt och hållet, men att där fanns en viktig skillnad. Tiden hade gått längre i hennes fall och hon kunde säga "på säkert fyrtio år". Sedan tittade vi i samförstånd ut genom tågfönstret på landskapet som stod stilla trots allt.

Sagan om det konstiga tillståndet i barndomen

Något som återkommer i min för tillfället överhettade hjärna är att medvetande om omgivningen och sig själv är underskattat. Och att erkänna att man inget vet, egentligen. Ett bekant citat för mig. Hur vet du ens att du existerar? Det skulle kunna upplevas som något man bara gör. När jag var ung, jag kan ha varit sju år gammal (är det inte åldern då man i allmänhet drabbas av dödskrisen, att inse att man är dödlig, att föräldrarna är dödliga, att alla är dödliga?) gjorde jag ett experiment som jag fortfarande inte kan släppa. Det handlade om att hitta var jag finns för att på så sätt bekräfta, för mig själv, att jag existerar. Min barndomsvärld bestod huvudsakligen av omkring tvåhundra kvadratmeter, konkret sett. Blått ljus från eftermiddagssolen, metalliskt svajande tystnad och ljusa medaljongtapeter var allt som fanns denna dag. Där började frågandet, korsförhöret med mig själv. Frågorna repeterades om och om igen i oerhörd koncentration. Hur känns det att vara jag? Hur känns det att existera? Var sitter jag? Framför allt den första var viktig. Efter en stund hände märkliga saker. Allt följdes av ett upphörande av tiden och en klarsynthet som jag aldrig hade upplevt förut. Allt blev objektivt, kliniskt, statiskt, kallt och överväldigande på samma gång. Men jag fick ett (subjektivt och semi-empiriskt) bevis på att tankelekar som denna allvarligt kan förvränga ens upplevelse av tillvaron. Jag tror fortfarande att jag skulle kunna utföra exakt samma procedur, men jag vågar inte längre. Allt är för känsligt för att kastas omkull av mig själv, frivilligt.

Where life is beautiful all the time

Jag saknar Coolevång. Våra lekar. Rundan från datornästet till luftrenaren till köket till balkongdörren och sen tillbaka till datornästet. Tobbans underliga ljud och soffattacker. Te i blommiga små koppar. Min fru. Min fru. 

Kalmar är inte lika skoj. Kalmar betyder c-uppsats och omtenta. Ensamhet. Fem veckor, sen är det bra igen. Sen är jag klar. 

Sylvestre, jag saknar dig.

Friheten?

Upptäcker att friheten gör mig tokig och lamslagen. Friheten som förväntas vara blå, mjuk och öppen är istället som en labyrint eller en spegelsal med för många alternativ och vägar. Labyrinter. The labyrinth of time, det kusliga spelet till min gamla Macintosh. Pussel. Frihet. Begränsningar. Allt leder in mig på en man vars bok jag många gånger försökt mig på att läsa. Den franska författaren Georges Perec. Han är tydligen död nu. Det var till och med snart tjugosex år sedan. Om jag bara kunde skriva ett brev till honom och fråga om han någonsin kom att ändra sig. Något han sa fastnade i mitt huvud. Författaren, eller möjligtvis konstnären har sin största frihet i begränsningarna. Georges ritade upp stora scheman på husväggar över hur hans avancerade böcker skulle se ut.

Om detta är sanningen eller ej är osäker, drömmar och verklighet flyter ibland ihop där medvetandet inte längre har makt och minnet har tagit över.

Jag minns en eftermiddag då jag satt ensam i min lägenhet och desperat sökte efter inspiration. Det kan ha varit en solig eftermiddag, klockan kan ha varit sju minuter över tre, det kan ha varit den nionde månaden under tjugohundrasju. Där möttes jag av något vackert. Bilder på min tunna skärm. Christer Strömholms fotografier på min datorskärm. Nostalgikänslor från tider då jag inte ens fanns, det vackra i det vidriga, dofter från en stad jag aldrig ens besökt. Jag har inte tillräcklig kunskap i teknik för att veta hur det fungerar, men på något sett har en man använt en apparat, tagit sin kropp, tryck på knappar, framkallat ett fotografi. Därefter har någon, på något sätt gjort dessa möjliga att beskåda för de främmande människorna. De som lever nu, efter att mannen som tryckte på knapparna har gått ur tiden. På något sätt finns en maskin som återskapar ett av sinnena, synen, till viss del. Detta är dock så starkt så det sprider sig till många andra sinnen. En talang jag beundrar. (Det har i efterhand kommit att visa sig att en person i min närhet träffade Christer när han levde och jag utförde ett korsförhör. Ett svar jag fick var att det var många, även hon, som märkte att det var något viktigt med hans fotografier.)

Så där, antagligen trettiosju minuter över tre samma eftermiddag, då solen enligt vår felaktiga uppfattning hade rört på sig, bestämde jag mig. Christer skulle få reda på hur hans svartvita foton hade träffat något i mig. Ett handskrivet brev till en man jag aldrig träffat skulle postas i en röd brevlåda i staden jag bor i. I sökandet efter adressen ser jag att jag ännu en gång är för sen. Svarta bokstäver, en enkel titel på svenska dagbladet. Publicerat den elfe januari 2002, exakt vid midnatt. Fotografen Christer Strömholm död. Än en gång påminns jag om döden och om tiden, våra värsta fiender. Från denna stund har jag bestämt mig. De som rör vid mig ska få veta det och förhoppningsvis fyllas av glädje. Många brev ska komma att skrivas innan jag också försvinner för alltid.

(Tio minuter senare)

Åh nej, inte Ola Billgren också!

Hellre lite för varm än lite för kall

Händer det att du går på stan och sliter dig fram med tunga väskor, samtidigt som du litegrann retar dig på att ingen hjälper till? Händer det också att du ser andra som går runt med tung packning utan att någon erbjuder sig att hjälpa? Erbjuder du en hjälpande hand?

Tyvärr känns det ovanligt i detta land att människor får för sig att kliva ur sina kalla skal för att hjälpa människor i mer eller mindre uppenbart behov av denna vänlighet. Jag önskar att folk vore mer som Amelie, den där rara tösen i Montmartre. Jag försöker tillämpa detta i min verklighet. Jag försöker. Ingen mer fånig blygsel. 

Ett par exempel. Jag och Kalle var på tågstationen i Varberg, jag skulle åka hem till mina föräldrar och hade precis hämtat ut min biljett i SJ-automaten. En stund senare står ett par äldre damer vid den och det är tydligt att de tycker apparaten är krånglig. Jag går fram och frågar "vill ni ha hjälp med den där?", varpå de blir synbart lättade och glada. Innan de senare kliver av tåget tar en av dem min hand och säger "tack ska du ha för du var så trevlig". Svårare än så behöver det inte vara.

En annan gång var jag på Apoteket och väntade på att få hämta ut medicin på recept. Jag hade min nummerlapp, säg nummer 84 och skylten stod på 82. Bredvid mig sitter en tant, och jag ser att hon har lapp nummer 72. Jag blir lite nervös och tänker att  "ånej har hon missat när det var hennes tur?". Jag är beredd att ge henne min lapp och ta en ny åt mig själv. Jag tvekar en stund men sen gör jag det ändå. Jag frågar. Det visar sig att hon inte alls har blivit överhoppad, utan hon har fått hjälp och apotekaren kommer att ropa upp hennes nummer igen när hennes mediciner är iordninggjorda. Tanten tackar glatt för frågan.

Jag tror inte att jag är ensam om att vilja vara vänlig mot människor jag möter, även om de är främlingar och jag lika gärna kan låta bli. Det är bara det där med att våga öppna sig en smula. Jag vet att det är läskigt men jag vet också att det kan göra någon väldigt glad. 

Senaste försöket blev tyvärr jävligt fel. Jag blev lite skärrad men farligare än så var det faktiskt inte. Jag tänker fortsätta med att vara så vänlig jag kan. Jag tycker det här är vårt gemensamma uppdrag.

Nu har vi det bra

Här har vi vår sminkhörna, och i fåtöljen ligger Sofias mysiga katt, numera kallad Yäddy. Sofia och jag är nämligen sambos, om än tillfälligt och inte alldeles konstant. Till slutet på juni bor vi ihop i en lägenhet vi kallar Coolevång.

Vi får vara tillsammans varje dag och det är ett sånt lyft jämfört med hur det har varit de senaste åren. Först flyttade hon till Malmö och avståndet ökade från fem minuters cykeltur till över en timme med tåg. Jag hamnade i Kalmar och en timme blev tre. Sen det värsta, frugan flyttade till London och nu blev vi tvungna att flyga för att kunna ses. Många timmars avstånd. Plus flygskräck för min del.

Nu är avståndstimmarna utsuddade. Jag är glad. 

z4. z4. z4.