Sagan om det konstiga tillståndet i barndomen

Något som återkommer i min för tillfället överhettade hjärna är att medvetande om omgivningen och sig själv är underskattat. Och att erkänna att man inget vet, egentligen. Ett bekant citat för mig. Hur vet du ens att du existerar? Det skulle kunna upplevas som något man bara gör. När jag var ung, jag kan ha varit sju år gammal (är det inte åldern då man i allmänhet drabbas av dödskrisen, att inse att man är dödlig, att föräldrarna är dödliga, att alla är dödliga?) gjorde jag ett experiment som jag fortfarande inte kan släppa. Det handlade om att hitta var jag finns för att på så sätt bekräfta, för mig själv, att jag existerar. Min barndomsvärld bestod huvudsakligen av omkring tvåhundra kvadratmeter, konkret sett. Blått ljus från eftermiddagssolen, metalliskt svajande tystnad och ljusa medaljongtapeter var allt som fanns denna dag. Där började frågandet, korsförhöret med mig själv. Frågorna repeterades om och om igen i oerhörd koncentration. Hur känns det att vara jag? Hur känns det att existera? Var sitter jag? Framför allt den första var viktig. Efter en stund hände märkliga saker. Allt följdes av ett upphörande av tiden och en klarsynthet som jag aldrig hade upplevt förut. Allt blev objektivt, kliniskt, statiskt, kallt och överväldigande på samma gång. Men jag fick ett (subjektivt och semi-empiriskt) bevis på att tankelekar som denna allvarligt kan förvränga ens upplevelse av tillvaron. Jag tror fortfarande att jag skulle kunna utföra exakt samma procedur, men jag vågar inte längre. Allt är för känsligt för att kastas omkull av mig själv, frivilligt.