Djuret jag fick i födelsedagspresent är ett högklassigt djur. Sett genom Charles Darwins ögon är hon inte högklassig i fråga om det naturliga urvalet. Men vad gör det? Här är Yäddy topp tre bara för dig kära Geting:
1. Den utomordentligt läckra andedräkten (fräschör!)
2. De karismatiska hopp(ansats)lätena
3. Samspelet med hennes älskade pojkvän Patrick
PS. Tse: Du är saknad i Coolevång!
Mitt i tiden, mitt i staden, längst in mellan blommande körsbärsträd i en annan stad än din. Där i mitten av karusellen har allting upphört att röra sig. Grundstommen har plötsligt förvandlats till en stillastående individ, i mitten, i vintergatans centrum, vilken nu är en simpel karusell med rosprydda hästar och billiga pastellfärger från Tyskland. Det levande och stillastående i centrum dras gradvis av andras skrattande nöjeslust längre och längre ut tills kärnan i kärnan, eller det innersta, ligger på ett platt, bristfärdigt skal som enligt alla hycklare inte räknas. Medan barnen slickar i sig rosa sockervadd och mödrarna klappar dem på huvudet och medan turisterna konstaterar vilket underbart land de befinner sig i pågår en oundviklig process i jordens kärna. Samtidigt som tänderna blottas i glädjeyra av förblindade betraktare får en vulkan på en avlägsen plats sitt sista utbrott på tretusen år.
Vi satt där mittemot varandra på ett tåg hon och jag, det var en ljusblå dag och luften var stickande klar. Då delade jag med mig av en nyfunnen fascination. Åren har gått och nu kan jag med säkerhet tala om vissa händelser eller personer och använda orden "på säkert tio år" och verkligen mena det (ett oerhört kraftfullt uttryck som riskerar att missbrukas.) Då svarade hon att hon förstod mig hellt och hållet, men att där fanns en viktig skillnad. Tiden hade gått längre i hennes fall och hon kunde säga "på säkert fyrtio år". Sedan tittade vi i samförstånd ut genom tågfönstret på landskapet som stod stilla trots allt. 
Något som återkommer i min för tillfället överhettade hjärna är att medvetande om omgivningen och sig själv är underskattat. Och att erkänna att man inget vet, egentligen. Ett bekant citat för mig. Hur vet du ens att du existerar? Det skulle kunna upplevas som något man bara gör. När jag var ung, jag kan ha varit sju år gammal (är det inte åldern då man i allmänhet drabbas av dödskrisen, att inse att man är dödlig, att föräldrarna är dödliga, att alla är dödliga?) gjorde jag ett experiment som jag fortfarande inte kan släppa. Det handlade om att hitta var jag finns för att på så sätt bekräfta, för mig själv, att jag existerar. Min barndomsvärld bestod huvudsakligen av omkring tvåhundra kvadratmeter, konkret sett. Blått ljus från eftermiddagssolen, metalliskt svajande tystnad och ljusa medaljongtapeter var allt som fanns denna dag. Där började frågandet, korsförhöret med mig själv. Frågorna repeterades om och om igen i oerhörd koncentration. Hur känns det att vara jag? Hur känns det att existera? Var sitter jag? Framför allt den första var viktig. Efter en stund hände märkliga saker. Allt följdes av ett upphörande av tiden och en klarsynthet som jag aldrig hade upplevt förut. Allt blev objektivt, kliniskt, statiskt, kallt och överväldigande på samma gång. Men jag fick ett (subjektivt och semi-empiriskt) bevis på att tankelekar som denna allvarligt kan förvränga ens upplevelse av tillvaron. Jag tror fortfarande att jag skulle kunna utföra exakt samma procedur, men jag vågar inte längre. Allt är för känsligt för att kastas omkull av mig själv, frivilligt.Jag saknar Coolevång. Våra lekar. Rundan från datornästet till luftrenaren till köket till balkongdörren och sen tillbaka till datornästet. Tobbans underliga ljud och soffattacker. Te i blommiga små koppar. Min fru. Min fru.
Upptäcker att friheten gör mig tokig och lamslagen. Friheten som förväntas vara blå, mjuk och öppen är istället som en labyrint eller en spegelsal med för många alternativ och vägar. Labyrinter. The labyrinth of time, det kusliga spelet till min gamla Macintosh. Pussel. Frihet. Begränsningar. Allt leder in mig på en man vars bok jag många gånger försökt mig på att läsa. Den franska författaren Georges Perec. Han är tydligen död nu. Det var till och med snart tjugosex år sedan. Om jag bara kunde skriva ett brev till honom och fråga om han någonsin kom att ändra sig. Något han sa fastnade i mitt huvud. Författaren, eller möjligtvis konstnären har sin största frihet i begränsningarna. Georges ritade upp stora scheman på husväggar över hur hans avancerade böcker skulle se ut.
