En bortglömd oas

Här kan jag andas. Ingen hittar hit och mina ord får vara ifred. Här behöver jag inte tänka på att mamma kan komma och bli orolig för mig när hon läser om hur hopplöst allt känns. Jag behöver inte utöva självcensur för att slippa förklara mig för oroliga föräldrar och vänner.

(Hittar någon hit ändå så är du antingen min bästa vän eller någon som inte känner mig alls.)

Vilka är då orden jag är så rädd för att de ska se? Jag är trött helt enkelt. Jag orkar inte. Jag orkar inte med heltidsjobb med människor människor människor hela dagen lång. Avbrutna tankar och folk som sliter i mig stup i kvarten för saker de mycket väl hade kunnat lösa själva utan min hjälp. För fan, ser ni inte att mina nerver är helt jävla kraschade och att ni kanske ska sluta stressa mig med jävla onödigheter?! Knacka inte på min dörr mitt under pågående undersökning med frågor som kan vänta till efteråt! Lämna mig ifred!

Jag vill ha ett jobb som låter mig andas. Jag vill kunna få koncentrera mig på en uppgift under en längre stund. Inga meningslösa avbrott som styckar min skalle i tusen bitar. Inte ens om jobbet varit helt stressfritt hade det varit rätt för mig. En halvtimmes tidsbokning per kund är fortfarande för korta tidsstycken. Jag behöver längre stunder per uppgift. Jag vill få snöa in på saker, sitta i timmar och glömma bort tid och rum. Gå in i mig själv. Jag vill inte behöva prata och le och sälja hela tiden. Jag orkar inte.

Men vad ska jag göra? Säger jag upp mig är det ekonomisk ångest. Jobbar jag kvar är det bara en tidsfråga innan depressionen går så långt att jag inte överhuvudtaget är kapabel att utföra mitt jobb. Alternativet som är kvar är att sadla om. Men till vad då? Kommer jag ens hinna komma på det innan jag ligger som ett apatiskt kolli i sängen? Jag är så trött.

Trött trött trött trött trött.