Friheten?

Upptäcker att friheten gör mig tokig och lamslagen. Friheten som förväntas vara blå, mjuk och öppen är istället som en labyrint eller en spegelsal med för många alternativ och vägar. Labyrinter. The labyrinth of time, det kusliga spelet till min gamla Macintosh. Pussel. Frihet. Begränsningar. Allt leder in mig på en man vars bok jag många gånger försökt mig på att läsa. Den franska författaren Georges Perec. Han är tydligen död nu. Det var till och med snart tjugosex år sedan. Om jag bara kunde skriva ett brev till honom och fråga om han någonsin kom att ändra sig. Något han sa fastnade i mitt huvud. Författaren, eller möjligtvis konstnären har sin största frihet i begränsningarna. Georges ritade upp stora scheman på husväggar över hur hans avancerade böcker skulle se ut.

Om detta är sanningen eller ej är osäker, drömmar och verklighet flyter ibland ihop där medvetandet inte längre har makt och minnet har tagit över.

Jag minns en eftermiddag då jag satt ensam i min lägenhet och desperat sökte efter inspiration. Det kan ha varit en solig eftermiddag, klockan kan ha varit sju minuter över tre, det kan ha varit den nionde månaden under tjugohundrasju. Där möttes jag av något vackert. Bilder på min tunna skärm. Christer Strömholms fotografier på min datorskärm. Nostalgikänslor från tider då jag inte ens fanns, det vackra i det vidriga, dofter från en stad jag aldrig ens besökt. Jag har inte tillräcklig kunskap i teknik för att veta hur det fungerar, men på något sett har en man använt en apparat, tagit sin kropp, tryck på knappar, framkallat ett fotografi. Därefter har någon, på något sätt gjort dessa möjliga att beskåda för de främmande människorna. De som lever nu, efter att mannen som tryckte på knapparna har gått ur tiden. På något sätt finns en maskin som återskapar ett av sinnena, synen, till viss del. Detta är dock så starkt så det sprider sig till många andra sinnen. En talang jag beundrar. (Det har i efterhand kommit att visa sig att en person i min närhet träffade Christer när han levde och jag utförde ett korsförhör. Ett svar jag fick var att det var många, även hon, som märkte att det var något viktigt med hans fotografier.)

Så där, antagligen trettiosju minuter över tre samma eftermiddag, då solen enligt vår felaktiga uppfattning hade rört på sig, bestämde jag mig. Christer skulle få reda på hur hans svartvita foton hade träffat något i mig. Ett handskrivet brev till en man jag aldrig träffat skulle postas i en röd brevlåda i staden jag bor i. I sökandet efter adressen ser jag att jag ännu en gång är för sen. Svarta bokstäver, en enkel titel på svenska dagbladet. Publicerat den elfe januari 2002, exakt vid midnatt. Fotografen Christer Strömholm död. Än en gång påminns jag om döden och om tiden, våra värsta fiender. Från denna stund har jag bestämt mig. De som rör vid mig ska få veta det och förhoppningsvis fyllas av glädje. Många brev ska komma att skrivas innan jag också försvinner för alltid.

(Tio minuter senare)

Åh nej, inte Ola Billgren också!