Händer det att du går på stan och sliter dig fram med tunga väskor, samtidigt som du litegrann retar dig på att ingen hjälper till? Händer det också att du ser andra som går runt med tung packning utan att någon erbjuder sig att hjälpa? Erbjuder du en hjälpande hand?
Tyvärr känns det ovanligt i detta land att människor får för sig att kliva ur sina kalla skal för att hjälpa människor i mer eller mindre uppenbart behov av denna vänlighet. Jag önskar att folk vore mer som Amelie, den där rara tösen i Montmartre. Jag försöker tillämpa detta i min verklighet. Jag försöker. Ingen mer fånig blygsel.
Ett par exempel. Jag och Kalle var på tågstationen i Varberg, jag skulle åka hem till mina föräldrar och hade precis hämtat ut min biljett i SJ-automaten. En stund senare står ett par äldre damer vid den och det är tydligt att de tycker apparaten är krånglig. Jag går fram och frågar "vill ni ha hjälp med den där?", varpå de blir synbart lättade och glada. Innan de senare kliver av tåget tar en av dem min hand och säger "tack ska du ha för du var så trevlig". Svårare än så behöver det inte vara.
En annan gång var jag på Apoteket och väntade på att få hämta ut medicin på recept. Jag hade min nummerlapp, säg nummer 84 och skylten stod på 82. Bredvid mig sitter en tant, och jag ser att hon har lapp nummer 72. Jag blir lite nervös och tänker att "ånej har hon missat när det var hennes tur?". Jag är beredd att ge henne min lapp och ta en ny åt mig själv. Jag tvekar en stund men sen gör jag det ändå. Jag frågar. Det visar sig att hon inte alls har blivit överhoppad, utan hon har fått hjälp och apotekaren kommer att ropa upp hennes nummer igen när hennes mediciner är iordninggjorda. Tanten tackar glatt för frågan.
Jag tror inte att jag är ensam om att vilja vara vänlig mot människor jag möter, även om de är främlingar och jag lika gärna kan låta bli. Det är bara det där med att våga öppna sig en smula. Jag vet att det är läskigt men jag vet också att det kan göra någon väldigt glad.
Senaste försöket blev tyvärr jävligt fel. Jag blev lite skärrad men farligare än så var det faktiskt inte. Jag tänker fortsätta med att vara så vänlig jag kan. Jag tycker det här är vårt gemensamma uppdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar