En bortglömd oas

Här kan jag andas. Ingen hittar hit och mina ord får vara ifred. Här behöver jag inte tänka på att mamma kan komma och bli orolig för mig när hon läser om hur hopplöst allt känns. Jag behöver inte utöva självcensur för att slippa förklara mig för oroliga föräldrar och vänner.

(Hittar någon hit ändå så är du antingen min bästa vän eller någon som inte känner mig alls.)

Vilka är då orden jag är så rädd för att de ska se? Jag är trött helt enkelt. Jag orkar inte. Jag orkar inte med heltidsjobb med människor människor människor hela dagen lång. Avbrutna tankar och folk som sliter i mig stup i kvarten för saker de mycket väl hade kunnat lösa själva utan min hjälp. För fan, ser ni inte att mina nerver är helt jävla kraschade och att ni kanske ska sluta stressa mig med jävla onödigheter?! Knacka inte på min dörr mitt under pågående undersökning med frågor som kan vänta till efteråt! Lämna mig ifred!

Jag vill ha ett jobb som låter mig andas. Jag vill kunna få koncentrera mig på en uppgift under en längre stund. Inga meningslösa avbrott som styckar min skalle i tusen bitar. Inte ens om jobbet varit helt stressfritt hade det varit rätt för mig. En halvtimmes tidsbokning per kund är fortfarande för korta tidsstycken. Jag behöver längre stunder per uppgift. Jag vill få snöa in på saker, sitta i timmar och glömma bort tid och rum. Gå in i mig själv. Jag vill inte behöva prata och le och sälja hela tiden. Jag orkar inte.

Men vad ska jag göra? Säger jag upp mig är det ekonomisk ångest. Jobbar jag kvar är det bara en tidsfråga innan depressionen går så långt att jag inte överhuvudtaget är kapabel att utföra mitt jobb. Alternativet som är kvar är att sadla om. Men till vad då? Kommer jag ens hinna komma på det innan jag ligger som ett apatiskt kolli i sängen? Jag är så trött.

Trött trött trött trött trött.

Måla "Fly" Pausson

Kunde inte hålla mig. Behövde få avsluta denna nu, även om jag inte direkt är nöjd med hur bakgrunden blev. Jag hetsade. Den svarta färgen tog slut. Ändå känns det skönt nu efteråt. Kanske blir lättare att göra det jag egentligen hade tänkt göra nu. Plugga. Sova. Drömma.

Yäddy is the shit.

Djuret jag fick i födelsedagspresent är ett högklassigt djur. Sett genom Charles Darwins ögon är hon inte högklassig i fråga om det naturliga urvalet. Men vad gör det? Här är Yäddy topp tre bara för dig kära Geting:
1. Den utomordentligt läckra andedräkten (fräschör!)
2. De karismatiska hopp(ansats)lätena
3. Samspelet med hennes älskade pojkvän Patrick

PS. Tse: Du är saknad i Coolevång!

Självförstörande medgörlighet

Mitt i tiden, mitt i staden, längst in mellan blommande körsbärsträd i en annan stad än din. Där i mitten av karusellen har allting upphört att röra sig. Grundstommen har plötsligt förvandlats till en stillastående individ, i mitten, i vintergatans centrum, vilken nu är en simpel karusell med rosprydda hästar och billiga pastellfärger från Tyskland. Det levande och stillastående i centrum dras gradvis av andras skrattande nöjeslust längre och längre ut tills kärnan i kärnan, eller det innersta, ligger på ett platt, bristfärdigt skal som enligt alla hycklare inte räknas. Medan barnen slickar i sig rosa sockervadd och mödrarna klappar dem på huvudet och medan turisterna konstaterar vilket underbart land de befinner sig i pågår en oundviklig process i jordens kärna. Samtidigt som tänderna blottas i glädjeyra av förblindade betraktare får en vulkan på en avlägsen plats sitt sista utbrott på tretusen år.

Perspektiv

Vi satt där mittemot varandra på ett tåg hon och jag, det var en ljusblå dag och luften var stickande klar. Då delade jag med mig av en nyfunnen fascination. Åren har gått och nu kan jag med säkerhet tala om vissa händelser eller personer och använda orden "på säkert tio år" och verkligen mena det (ett oerhört kraftfullt uttryck som riskerar att missbrukas.) Då svarade hon att hon förstod mig hellt och hållet, men att där fanns en viktig skillnad. Tiden hade gått längre i hennes fall och hon kunde säga "på säkert fyrtio år". Sedan tittade vi i samförstånd ut genom tågfönstret på landskapet som stod stilla trots allt.

Sagan om det konstiga tillståndet i barndomen

Något som återkommer i min för tillfället överhettade hjärna är att medvetande om omgivningen och sig själv är underskattat. Och att erkänna att man inget vet, egentligen. Ett bekant citat för mig. Hur vet du ens att du existerar? Det skulle kunna upplevas som något man bara gör. När jag var ung, jag kan ha varit sju år gammal (är det inte åldern då man i allmänhet drabbas av dödskrisen, att inse att man är dödlig, att föräldrarna är dödliga, att alla är dödliga?) gjorde jag ett experiment som jag fortfarande inte kan släppa. Det handlade om att hitta var jag finns för att på så sätt bekräfta, för mig själv, att jag existerar. Min barndomsvärld bestod huvudsakligen av omkring tvåhundra kvadratmeter, konkret sett. Blått ljus från eftermiddagssolen, metalliskt svajande tystnad och ljusa medaljongtapeter var allt som fanns denna dag. Där började frågandet, korsförhöret med mig själv. Frågorna repeterades om och om igen i oerhörd koncentration. Hur känns det att vara jag? Hur känns det att existera? Var sitter jag? Framför allt den första var viktig. Efter en stund hände märkliga saker. Allt följdes av ett upphörande av tiden och en klarsynthet som jag aldrig hade upplevt förut. Allt blev objektivt, kliniskt, statiskt, kallt och överväldigande på samma gång. Men jag fick ett (subjektivt och semi-empiriskt) bevis på att tankelekar som denna allvarligt kan förvränga ens upplevelse av tillvaron. Jag tror fortfarande att jag skulle kunna utföra exakt samma procedur, men jag vågar inte längre. Allt är för känsligt för att kastas omkull av mig själv, frivilligt.

Where life is beautiful all the time

Jag saknar Coolevång. Våra lekar. Rundan från datornästet till luftrenaren till köket till balkongdörren och sen tillbaka till datornästet. Tobbans underliga ljud och soffattacker. Te i blommiga små koppar. Min fru. Min fru. 

Kalmar är inte lika skoj. Kalmar betyder c-uppsats och omtenta. Ensamhet. Fem veckor, sen är det bra igen. Sen är jag klar. 

Sylvestre, jag saknar dig.